Idag sitter jag och reflekterar över den tid som gått och den tiden som är här och nu.
Under lunchen satte jag mig ner för att lyssna på radioprogrammet som jag var med i och kände hur det gjorde ont i hela kroppen.
Anledningen till att jag tog mig orken till att lyssna igen var nog för att dagen kändes mentalt rätt så tung med bakslaget efter helgen.
Varje gång jag hör programmet är det som tiden stannar upp och jag är tillbaka där jag var för 2 år sedan då jag öppnade vad jag trodde var ett vanligt brev.
Uppgivenheten och smärtan av den tiden är obeskrivbar, och för mig fortfarande så känslosam att all min energi bara rinner ur mig. Det är viktigt tycker jag ändå för mig att bli påmind då och då om hur jobbigt det var.
Att berätta min historia för andra och att informera andra har hela tiden känts som mitt kall efter det som hände. Även fast det är väldigt jobbigt så får jag alltid en bra känsla efteråt och känner mig otroligt glad över att jag kan stå där och säga att jag inte gav upp trots allt. Jag hoppas även att kunna förhindra andra från att hamna i samma situation.
Varje dag som har gått har jag varit otroligt tacksam över allt stöd jag fått även fast jag inte har visat det tillräckligt ofta. Det finns inget mer att säga om det förutom att det som hände mig kommer jag alltid kämpa med och ibland kommer ilskan fram före tacksamheten.
Jag kommer alltid försöka att göra mitt bästa för att visa min uppskattning till dom som hjälp mig till min väg tillbaka.
Jätte roligt att simförbundet visat intresse och lagt ut information om morgondagens föreläsning. Hoppas vi ses imorgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar